Kommentar angående artikeln i Aftonbladet om reducerat stöd
Med anledning av artikeln som idag började snurra i media, om 20-åriga Tyra som tog sitt liv då hon inte längre orkade kämpa mot försäkringskassan för att få det stöd hon behövde, känner jag ett stort behov av att få uttrycka mina tankar och känslor kring ärendet. Följande text är skriven ur min egna synvinkel och baserad på mina erfarenheter och jag hoppas den kan resonera med några av er där ute.
WeCareIT grundades med ett tydligt syfte, att förbättra vården inom LSS boenden. Att på riktigt höja livskvaliteten genom att ge verksamheter mer tid till vård och rätt verktyg. Inte bara kasta runt löften om fina rapporter till ledningen och därigenom skapa en tung administrativ börda på de anställda som jobbar i verksamheten. Men varför vill vi göra detta? Jo, för att i grund och botten är det människors liv detta handlar om och ingens livskvalitet går att mäta i minuter eller timmar.
Givetvis kan jag förstå att det inte är lätt att, som myndighet, försöka skapa en balans mellan att ge människor det stöd de behöver och samtidigt motverka bidragsfusk genom att motivera folk till att göra det de klarar av, inom den budget myndigheten fått. Däremot känner jag att sunt förnuft MÅSTE få spela en roll i sådana här utvärderingar. Det behöver alltid finnas en förståelse för att checklistor och utvärderingsmodeller omöjligt kan ge ett 100% sanningsenligt helhetsperspektiv. Det är snarare små snapshots där den som hörs och syns mest ofta får mest stöd, medan de som inte orkar göra ljud ifrån sig ibland är de som behöver stödet mest.
...checklistor och utvärderingsmodeller omöjligt kan ge ett 100% sanningsenligt helhetsperspektiv.
Jag förstår drivet i att vilja använda sig av en standardiserad metodik i syfte att effektivisera och höja kvaliteten på befintlig vård, det är inget fel i det. Men det finns alltid situationer och omständigheter som gör att denna metodik brister, det vore konstigt annars då detta, som sagt, handlar om unika människor med sina förutsättningar. Om resultatet man får fram då går emot både magkänslan och det sunda förnuftet så gäller det att ha handlingsfrihet och processer som fångar upp sådana specialfall. Och om specialfallen blir många, så kanske det är dags att ifrågasätta hur ändamålsanpassad ens metodik och modeller verkligen är?
Vi har alla olika förutsättningar i livet och även om det inte går att göra allt jämställt så är det vår plikt och skyldighet att försöka säkerställa att alla får den absolut högsta livskvaliteten möjlig och framförallt fortsätta ge dem hopp. För dem som lever med en funktionsvariation så kan skillnaden mellan rätt och fel stöd innebära skillnaden mellan ett uppfyllande liv och en nedåtgående spiral där hoppet sakta försvinner. Låt oss vara uppriktiga, det är inte höga krav de ställer. De ber bara om möjligheten att leva ett fullvärdigt liv, något som vi andra oftast tar för givet.
Låt oss vara uppriktiga, det är inte höga krav de ställer.
Många kanske inte anser att det är rätt att kommentera på specifika fall utan att veta alla omständigheter, och det är inte det som är poängen, men när någon mister livet på grund av vad de uppfattar är avsaknaden av det stöd de behöver för att leva ett ’normalt’ liv, så har det blivit väldigt fel någonstans. Jag och WeCareIT uppmanar myndigheter att sluta ta stöd i ett stelt system och acceptera att systemet inte är felfritt. Låt oss istället försöka finna konkreta idéer på hur det kan förbättras så att ingen annan familj ska behöva genomlida samma sak som Tyras gör just nu. Jag hoppas innerligt att försäkringskassan tar till sig ärendet och verkligen analyserar var det brustit, identifierar anledningarna bakom det och slutar förlita sig på undanflykten ’det är så systemet ser ut’. Om ingen någonsin ifrågasätter systemet, kommer vi aldrig få till några förbättringar. Även om de sitter med begränsade budgetar, så kan de göra sin del i att synliggöra problemen som leder till detta och ta action.
Jim Ågren, WeCareIT